Nu har jag precis noterat att det var i princip 2 månader sedan jag skrev det sista ilägget på denna blogg. Jag sitter på biblioteket i Falun. Solen smeker staden med sina långa varma strålar och önskar oss välkommna till sommaren. Det känns som om jag tagit med ett par björkar till indien och bett staden strejka just idag, så beskrev min partner sin första vistelse i Sverige. " Är alla på strejk här?, den ända gången det är såhär lite folk på gatorna i indien är när det är strejk ". Jag föreställde mig sinariet av att befinna mig i ett land där alla strejkade i 3 månader och fick en association till total lystnad. Sedan uppenbarade det sig en total kollaps i mina tankar. Jag noterade den emorma kön utanför ica som ändå inte skulle öppna om det vore strejk och tystnaden förvandlades till ett hysteriskt myller innan jag lät associationerna mynna ut i det okända. Märklig upplevelse valde jag att döpa min förståelse av min partners uttalande till medan vi vandrade längs trottoarkanten lite utanför centrum. Vi bor i en liten by utanför Falun. Att vatten är vackert det hade jag erfarat tidigare men att vatten gav en känsla av att flyga var första gången. På den lilla sjön har vi rott, badat och jag har försökt balansera på vindsurfingbrädan som utmanade både mina muskler och balansorgan.

Ibland funderar jag på hur hemlängtan känns. Jag har ofta döpt mina känslor till just detta och då har jag varit i Umeå i mina tankar. Hemlängtan är två delar för mig. Första delen beskriver jag som en vågig, bubblande känsla som sitter i mellangärdet och får mina smilband att dra på sig, då tänker jag på mina vänner, min familj och att om jag är där så skulle jag kunna göra vad jag vill, när jag vill. Sen innefattar också hemlängtan en suck, en suddig spänning i underkäken med sammanbitna tänder och ett otydligt obehag i bröstkorgen, det är andra delen och det är när jag observerar att mina ume-tankar och min längtan är just tankar när jag helst av allt vill göra dom till handling.