Indiskt sjukhus.

Ama ropade pamig fran nedervaningen.

- vi aker nu, kommer du?

jag kom nerspringandes och vi borjade var fard till sjukhuset kryssandes genom trafikens hysteri. Hon skulle visa mig runt, jag stod beredd med kameran i hogsta beredskap, hennes vaninna hade opererats och det var sjalva anledningen till var ankomst. Vi mottes av en flock indier som satt pa golvet i vantrummet nar vi klev in genom portarna. Vaggarna hade tonats gra av dammet som virvlade omkring i luften. En snabb tanke slog mig hur mycket sjukdomsbakrerier det inte torde svava omkring darinne och jag kande en enorm lattnad att det inte var jag som lag pa operationsbordet.Ama visade mig runt, det ar inte som i sverige direkt. Hon sa att det inte alls var nagra problem att fotografera pa avdelningarna. Med svenska preferensramar fragade jag sjukskoterskor och lakare sakert tio ganger om om det var helt sakert att man far fotografera pa sjukhuset. De nickade och tyckte att det var charmigt att de ocksa fick vara med pa bild. Jag kande mig illa tillmots. Salarna var om 50 st i varje och  jag hade svart att de en vattenkran och annu svarare att se tvalen dar personalen enligt mina matt matta bor ha tvattat sig fore rent och eftr smutsigt arbete. Jag vandrade ut ur avdelningen och in pa forlossningsavdelningen dar barnen kunde matsas med linjal. Annu en gang funderade jag pa om jag skulle vilja foda ett barn dar och lamnade rummet.