Den 23 december för tio år sedan upplevde jag som spännande. upptrappningen sedan veckan innan första advent stod på sin absoluta topp och ikväll var ända kvällen på hela året som jag gick vara uppe så länge jag ville, till och med längre än mamma och pappa. Jag satt alltid uppe tills jag nästan ramlade ihop av trötthet  för att utnyttja alla extra timmar jag kvällen jag bara kunde, känslan av att vara speciell i den ovanliga situationen.

Nu är det den 23 december tio år senare. I förrgår förstod jag att vi passerat fjärde advent och att jag var tvungen att skynda mig om jag skulle hinna handla de sista julklapparna innan dopparedan.

Ibland undrar jag om jag som barn tog vara på tiden på ett annorlunda sätt än nu, jag lade min tankeverksamhet på julstämningen och kände den redan i novemeber medan jag nu knappt känner den alls. Det är synd, för julen är för mig en fin tid. Dock kravfylld, ibland tänker jag på  alla dom  som inte har fina jular, där blir julen troligen en plåga och ensamheten skrapande påtaglig.

Bilder har sällan värderingar. Sorg är en bild för mig. Sorgen är energikrävande, skör och trögflytande, nästan som långfil.Idag har den flutit i mina ådror och påminnt mig om vad jag saknar.

Skulden är en värdering, som en ängel som flugit över en rökfylld skorsten och sotats till obstruktiv lungsjukdom, kommen för att skydda mig från den fruktade icke normativiteten och ensamhetens svarta hål. Tack och lov, för en räddande ängel som säger till mig vad jag gör för fel, då kan jag ju öka chansen till att vara "rätt" ???.

Det kommer ännu en ängel, från havet, som flugit in i en vithajs gap och tuggats till fyra frakturer och njursvikt. Den ängeln ska rädda mig från känslorna jag får av råden den lungsjuka ängeln ger mig. Tack och lov för fraktur-ängeln, den behöver jag ett tag, den minskar ångesten av en moralpredikan från den lungsjuke.

Sedan skolan nästan tagit kol på mig genom att planera in 1 prov och 1 tenta som ska gå av stapeln veckan efter nyår samt en uppsats som ska lämnas in den 29 december har jag idag upptäckt det fina med film. Idag har jag sett tre gråt-filmer på rad och börjat önska att scener ur verkliga livet vore musiksatta. Precis såsom i filmerna, när funktionshindrade kevin räddar sin mobbade vän ur en knivig sits och i slutet dör kevin för att hans hjärta inte orkade att slå längre. Eller när huvudpersonen i blood dimond avlider i utsikt över en helt fantastisk natur fångad i ett fruktansvärt krig och en jakt på en obetydlig sten. Får sådana filmer en att gråta för att det väcker det fina i livet, kärleken, hoppet och de tappra försöken?